Angående folkdräkter i riksdagen

Efter en diskussion med några vänner häromkvällen så känner jag att jag vill skriva ner mina egna tankar om lite aktuella händelser. Det hör till ovanligheterna att jag kommenterar politik här på bloggen, men det är likväl ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat: Bruket av historiska kläder.

Det har antagligen inte undgått många att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson bar bygdedräkt¹ under riksdagsöppnandet häromveckan. Bland annat skrev AftonbladetExpressen och UNT om det hela, med varierande omfång och framgång. Den enda av dessa som på något sätt försöker lägga ut texten lite om vad det kan innebära att bära den dräkt som Jimme Åkesson bär är Daniel Björk i Expressen. Jag får nog ändå tycka att han har rört till vissa olika delar i sin artikel, bland annat genom att inte skilja på bygdedräkter och folkdräkter. Att flera av de bygdedräkter vi kan se runt om landet (över 900 till antalet) är mer eller mindre löst förankrade i det förflutna tror jag att många textilforskare är överrens om. Sant är att flera av dräkterna skapades under 1900-talet, ibland baserade på en eller flera dräkter, ibland som ett ihopplock av flera olika dräktdelar som man helt enkelt hittat på hembygdsgårdar och museer runt om i landskapet. Detta var från början en viktigt del i nationskapandet som tog sin början under 1800-talet, precis som museer, folkdanser, arkeologi och turism. Man ville lyfta fram det speciella i de svenska bygderna, antagligen inspirerade av de område främst runt Siljan som tidigare hade haft ett “lokalt särpräglat dräktskick”. Något som andra delar av landet blev medvetna om bland annat genom de arbetsvandringar som folk från Dalarna genomförde, men jag tror också att Skansens tidiga bruk av “äkta Dalfolk” i utställningarna tillförde en del.

Björk proklamerar också tydligt vad som är svenskt och inte. Att bita ihop och gnälla i efterhand är svenskt, men däremot är det osvenskt med överdåd och bling-bling. Dessutom är tydligen Blekingedräkten osvensk. Precis som Sverigedemokraterna, och många andra krafter gör, så arbetar Björk här med att definiera vad det svenska är. För när vi väl har definierat “det svenska kulturarvet” och “äkta svensk kultur” blir det farligt för allt som inte passar in där. Och det är precis så retoriken går just nu på många platser i landet. Tanken om en nationalstat lever kvar än i dag. Vad gäller kulturarv och tolkningsföreträde så rekommenderar jag Björn Magnusson Staafs debattartikel på DN.

Det finns dock ett passage i Björks artikel som är tänkvärd:

Det finns en annan poäng att göra i det populistiska sammanhang som Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna verkar i: den svenska folkdräkten är knappast folklig.
[...]

Men Jimmie Åkesson trippade i går in i Storkyrkan i kläder som kostar lika mycket som en affärskostym från lyxskrädderiet AW Bauer, ett stenkast från Stureplan. En folkdräkt är nämligen ett dyrt handarbete, den kräver tillgång till en kvalificerad sömmerska och kostar därför minst 15 000 kronor att köpa. Inbäddad i hantverket finns, precis som i den skräddarsydda, kritstrecksrandiga kostymen, ett symboliskt meddelande från etablissemanget – ett “nu tillhör vi eliten och därför klär vi oss i folkdräkt när det är fest, precis som Silvia och Victoria”.
Ett plagg för “verklighetens folk”?
Knappast.

Även om Björk sedan försöker påstå att den äkta svenska folkdräkten består av träningsoveraller och pastellfärger så ligger det något i resonemanget. Oavsett vad dräkters ursprung är (både folk- eller bygdedräkt) så är det av underordnat intresse jämfört med vad de betyder och hur de används idag. Vi vet att flera av bygdedräkterna skapades under nationalromantiken, och dessutom att flera av folkdräkterna fick något av en uppsving eftersom de på många platser slutat användas under 1800-talets senare hälft. Vi kan alltså redan här se en koppling mellan bruket av bygdedräkt och nationalism. Genom att bruka dräkter av de olika slag så manifesterar vi att vi tillhör en viss grupp som på ett eller annat sätt förhåller sig till en annan grupp. Genom mer eller mindre uttalade koder positionerar vi oss gentemot andra. Det handlar om “vi” och “dom”. Det handlar om hierarkier inom grupper. Bruket av dräkt för också med sig signaler om den som bär dräkten. Utan att ha några empiriska belägg för påståendet så tror jag att de som på ett eller annat sätt använder dräkter har ett visst mått av kulturellt och ekonomiskt kapital med sig i bagaget. På så sätt blir dräkten inte bara ett uttryck för en viss kultur, utan även för en viss samhällsklass. (Se Centergran s. 274ff ) Så även om vi inte ser en stor mängd folkdräkter på Stureplan idag så förhållandena och symbolvärdena mer komplexa än att det är “vanligt folk som bär dräkt”.

En detalj som jag också tror är viktigt är att vi kanske inte ska skilja på bygdedräkt och folkdräkt i alla sammanhang. För när Daniel Björk på Expressen och flera andra journalister blandar ihop benämningar och berättar om en dräkthistoria som många av oss inte känner igen så finns det (som tur är) många kunniga hantverkare, dräkthistoriker och entusiaster där ute som gärna påpekar att folkdräkter visst har funnit, medan flera andra dräkter är nyskapade. Och visst skiljer sig deras bakgrunder åt till viss del. Men det viktiga är hur de används idag, hur de har uppkommit är i sammanhanget ointressant. För även om majoriteten av våra bygdedräkter är komponerade under 1900-talet så använder folk dem, och funktionen finns likväl där oavsett om man är medveten om det eller inte; att visa sin tillhörighet till en grupp och sitt avstånd till en annan grupp. Det viktiga är inte att bygdedräkter är komponerade, utan varför de komponerades och vad de kan betyda i dagens samhälle.

För att sammanfatta:

Kulturarvet har snabbt blivit ett mycket aktuellt vapen för vissa krafter att definiera vad som är svenskt, och vad som inte är det. Vi kan inte kasta iväg dessa uttryck som tecken på “dåligt kunnande” från de som yttrar sig eller “dålig journalistik” från de som förmedlar det. Istället måste en debatt tas om vad kulturarvet innebär och vems tolkning som ska råda. Jag påstår inte att alla folkdansare och andra dräktintresserade ute i landet är främlingsfientliga, tvärtom arbetar Sveriges Hembygdsförbund hårt för att nyansera kulturbegreppet och gör säkert mycket för både mångkultur och integration. Alla “dräktmänniskor” som jag har stött på är, såvitt jag vet, väldigt öppna för mångkulturella samhällen och har ett väldigt nyanserat synsätt på kultur. Däremot är inte steget långt till att omvandla flera av dessa områden till symboler för “det genuina Sverige”, där vi tydligt pekar på vad som hör hemma inom landets gränser och vad som inte gör det. Och det är det som Jimmie Åkesson och flera andra mer eller mindre främlingsfientliga grupperingar i landet sysslar med nu. Låt oss bara inte hoppas att de lyckas övertyga resten av landet.

1) Vad gäller folkdräkt kontra bygdedräkt hänvisar jag till Ulla Centergrans diskussion i “Bygdedräkt – Bruk och Brukare”. Denna bok, i kombination med en relativt utförlig artikel på Newsmill får mig att tro att Blekingedräkten ska klassas som bygdedräkt.

This entry was posted in Museologi and tagged , , . Bookmark the permalink.

7 Responses to Angående folkdräkter i riksdagen

  1. Mikael says:

    Intressant artikel, kan nog instämma i det mesta du skriver. Angående kopplingen mellan folkdräkter och nationalism så har jag alltid tyckt att den är smått bisarr, eftersom våra dräkter – oavsett om de är dokumenterade, rekonstruerade eller komponerande – mer än något annat symboliserar en lokal kultur, och i ett större sammanhang vittnar om det myller av kulturell mångfald som har funnits och som finns inom vårt lands gränser.

    En paradox i sammanhanget är att folkdräkt är ett ganska “osvenskt” fenomen. Den svenska nationella självbilden bygger ju i stor utsträckning på framåtblickande och modernism, det finns en allmänt utbredd stolthet över att känna att man tillhör “världens modernaste land” som Fredrik Lindström uttrycker det. Historian och det äldre kulturarvet bör enligt denna ideologi förpassas till dammiga arkiv, eller i bästa fall tjäna som varnande exempel. Att bära gamla dräkter med månghundraåriga anor innebär förstås ett brott mot detta, och blir därför ironiskt nog någonting väldigt “osvenskt”.

    Som Fredrik Lindström också har påpekat så var det ju det Annorlunda och det Exotiska som fick tjäna som ideal under nationalsromantiken, vilket än en gång sätter fingret på folkdräktens paradox. Dalakulturen har ju åtminstone sedan 1600-talet uppfattats som exklusiv och rentutav apart från resten av landet, men ändå är det ju den kulturen som har fått representera Sverige. Detta har jag också alltid uppfattat som väldigt underligt, eftersom jag upplever att det finns liten förståelse för dalsk kultur i övriga landet.

  2. Adam says:

    Jovisst är kopplingen mellan folk/bygdedräkter och nationalism delvis udda, men jag tror ändå att den finns där. På sätt och vis tror jag inte att nationalism eller nationalromantik motsätter sig kulturell mångfald, förutsatt att det är SVENSK mångfald. Tyvärr framställer dagens retorik det hela som en motsättning mellan mångkultur eller någon slags solid enhetlig Svensk kultur, och det tror jag inte det har varit tal om. Frågan är bara vad som ska ingå i den mångfald som landet är. Hazelius samlade ju inte in specifikt svenska dräkter, utan dräkter från de olika landskapen som ingick i Sverige vid den tiden.

    Det där med framåtanda och bakåtsträvande är ju också ett ständigt växelspel. När framtiden är dyster eller osäker så blickar ju folk gärna bakåt för att hitta både tröst och förklaringar. I Ulla Centergrans avhandling så antyder hon också att folk/bygdedräkt inte är speciellt utbrett bland arbetarklassen, där den istället kan ses just som ett varnande exempel. Men vi ska också betänka att det till stor del är arbetarklassen, fackföreningar, socialdemokrater och Per Albin Hansson & Co som skapade just “världens modernaste land” med folkpension, ATP och allt sånt där. Däremot så var, och är, dräktrörelsen (tillsammans med museer och historievurm) till stor del en angelägenhet för medelklassen och de (ut)bildade delen av befolkningen, dvs de som hade att förlora på moderniseringen och demokratiseringen av Sverige. Så ett litet klassperspektiv kan nog vara spännande att lägga på.

    Att Dalarna ska vara så genuint svenskt kan jag också tycka är underligt. Alla vet ju att det är Småland som är ursvenskt. Se bara på Emil i Lönneberga ;) Skämt åsido så kanske det hänger ihop med att Dalarna var så “ålderdomligt” så där fanns en oförstörd och “ursvensk” kultur som ännu inte gått förlorad i industrins kuggar.

  3. Mikael says:

    Ja en sak jag glömde att nämna var att förutom vurmen för dalakulturen så lyfte man ju fram den samiska kulturen som det mest exotiska och utmärkande för vårt land. Det är ju ingen slump att Nordiska Muséet ännu (?) har världens största samling av samiska föremål, samt att ett av Skansens största dragplåster redan från början var ett “livs levande lappläger”. Att klä sig i samekolt var lika vanligt som att posera i rättviksdräkt inför ateljéfotografen. Men det visar ju bara desto mer på det motsägelsefulla i att använda kulturell diversitet för att frammana bilden av en enhetlig nation.

    Ang. klassfrågan så vill jag minnas att Centergran beskriver hur falanger inom den tidiga arbetarrörelsen faktiskt kunde omfamna dräkt och folkdans, som en slags protest mot den borgerliga kulturen. Enligt detta synsätt representerade dräkterna och folkkulturen i övrigt “massornas kultur”, i kontrast mot “borgeoisiens dekadens”. Det hade varit intressant ifall denna strömning hade levt vidare, fast på sätt och vis återupplivades kopplingen mellan arbetarklassen och folkkulturen under proggens och Gröna vågens 70-tal då samma argument anfördes.

  4. Bröl Brölsson says:

    Jag tycker också att fokuseringen på det nationella är något bisarr och ointressant i ett så stort land som Sverige. Ett land som rymmer en enorm variation i klimat, kultur, flora etc. Men om vi ska ha en väldigt hög koncentration av invandrare från fjärran länder på vissa platser så kommer dessa platsers lokala och historiska kultur oundvikligen försvinna. Nu tycks ju svenskarna inte behöva nån hjälp av invandrare för att lyckas med detta men men…

  5. Adam says:

    Då undrar ju jag stillsamt vad du ser som svensk kultur? För det är just här vi har problemet, när folk intalar sig och tror att det finns en svensk kultur och att denna på något sätt skulle vara hotad av annan kultur. Det finns inga rena kulturer, speciellt inga som är kopplade till nationalstater! All kultur är blandningar av olika tidigare kulturer, som träffats, påverkat, förändrat och berikat varandra.

    Nej, ett mer nyanserat och dynamiskt sätt att se på (mång)kultur behövs, speciellt när det gäller främlingsfientlighet.

  6. Adam says:

    Jomenvisst, exotisism har väl var allmänt använt i museisammanhang, och är det fortfarande till stor del.

    Vad gäller klassfrågan så kan det säkert stämma, har inte hela boken i huvudet tyvärr =) Dräkter (och mycket annat) kan ju användas som protest mot det mesta, beroende på samhällsklimat. Påminner mig lite om rörelser med “reenactment-bruk” av dräkter, där allt ska vara historiskt korrekt och tillverkat med gamla tekniker. Också en slags protest mot “massornas” maskinsydda komponerade dräkter kanske?

  7. Pingback: Reenactmentrörelsens ansvar för mångfaldens Sverige? | Adam Norman