Reenactmentrörelsens ansvar för mångfaldens Sverige?

Följande tankar är sprungna ur en känsla av att saker och ting ibland går mot det värre.

Starka rörelser är på gång i hela Europa och främlingsfientliga partier finns i flera länders regeringar, däribland i Sveriges. Debatterna går stundvis höga kring etnicitet, kultur, traditioner och historia. Det blir allt viktigare att definiera människor som “vi” och “dom”, ur ett nationellt eller etiskt-kulturellt perspektiv. Debatten har bland annat hanterat Jimmie Åkessons bärande av bygdedräkt vid riksdagens öppnande och folkmusikens nationalitet. Flera mothugg har gjort från andra personer som är intresserade av något av de ämnen som har blivit föremål för förhandling, framförallt var det väldigt mycket debatt runt folkmusiken för ett par veckor sedan.

Som varande intresserad av återskapande av historia i alla möjliga upptänkliga former så blir jag givetvis nyfiken på hur reenactmentsvärlden används i detta. För mycket av den hobbyn går ju ut på att gestalta en viss kultur och en viss tid. Det hela ligger inte så långt från många museers verksamhet, men till skillnad från (de statliga) museerna så styrs inte en hobby eller folkrörelse av lagar och statliga riktlinjer. Våra museer ska arbeta för och emot vissa saker, mål uppsatta av regering och riksdag. Vissa saker ska tas upp till debatt, perspektiv ska ges och en strävan efter mångfald i representationer ska alltid finnas närvarande hos ett museum. Detta gäller till stor del inte den stora skara människor som sysslar med förmedling av historien på frivillig-basis. Frågan är om de då kan ha ett ansvar?

Generellt sett tycker jag att man inte ska säga att rörelsen som sådan har ett ansvar, just eftersom det är en frivillig hobby och om man råkar vara intresserad av reenactment kan ingen tvinga på en vissa åsikter eller en viss politik. Däremot tror jag det är viktigt för många av oss som sysslar med återskapande i en eller annan form att  fundera över just representation och våga stå för en dynamisk syn på kultur. Ett fält som ofta blivit kopplat till främlingsfientlighet är vikingatiden och  dess tänkta kultur. Som ett slagträ eller en hävstång kan vikingareenactors här användas i andra syften än vad de själva menat. Ett exempel på detta återfinns hos Svenskarnas Parti och deras besök på Fotevikens Museum i somras, där marknadsknallar och, misstänker jag i alla fall, även en hel del reenactors  får stå representanter för något de kanske inte vill vara. Ett citat från en deltagare under besöket skriver:

“Med en hel by bestående av autentiska vikingatida hus och etniska svenskar och nordbor från övriga norra Europa på besök ger detta ett tydligt avbräck från den annars så förfallna moderna mångkulturella nation vi lever i idag. Leende svenskar som intresserat tar del av vårt historiska kulturarv, lintottar som lyckligt springer runt lekande kring ens fötter och vart man än vände sig såg man en del av det Sverige som inte längre finns kvar. Att komma direkt från Malmös misär, ghetton och känslan av att kvävas i ett svart hav av främlingar och sedan plötsligt knappt tjugo minuters bilfärd därifrån stå tillsammans med glada folkfränder och inte se en främling så lång ögat når… det är en känsla som ovilkårligen får en att ta ett djupare andetag och bara njuta av ögonblicket.”

I mina ögon låter det här ganska otrevligt, men inte allt för ovanligt när det gäller vikigatiden. Det vore intressant att se om samma tankar finns kring till exempel medeltida reenactment. Medeltiden har inte samma särställning som “nationell vagga” som vikingatiden åtnjuter, tvärtom så tycker åtminstone jag att medeltidsreenactment verkar väldigt internationellt, speciellt när det gäller inspiration till utrustning.

Andra områden som ligger nära skottlinjen skulle jag tro vara 1600-tals reenactment med allt vad det innebär av stormaktsvälde och krig. Vad jag vet är 1600-tals reenactmentet inte så stort i Sverige, så det är kanske inget vi får se debatt om framöver heller. 1800-talet däremot har delvis redan varit område för hetsig förhandling genom folkdräkter och folkmusik. Det finns en spirande gren för 1800-tals reenactment just nu verkar det som, något som också lätt kan tolkas eller “tas över” av främlingsfientliga krafter. Där finns redan en stark nationalromantisk ådra och jag tror det finns en risk att 1800-tals reenactment faller in i spår som vi körde på för hundra år sedan, men det lilla undantaget att vi kanske aldrig har varit uppe helt och hållet ur det spåret.

Vad vill jag då ha sagt med det här? Jag är inte riktigt säker på det själv. Det handlar mest om något jag funderat på ett tag. Men jag vill uppmana alla därute som sysslar med reenactment av något slag att vara lite vaksamma. Var vaksamma så att ni inte används i ett politiskt syfte som ni inte vill. Fundera på vad ni gör och vad ni kan göra. Och viktigast av allt, släpp inte taget om rätten att tolka och visa historien.

This entry was posted in Museer, Museologi and tagged , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Reenactmentrörelsens ansvar för mångfaldens Sverige?

  1. Mikael says:

    Så länge Svenskarnas Parti och gänget inte startar egna föreningar som gestaltar vikingatid och karoliner så är nog chansen noll att rörelsen “kapas” av grupperingar med tvivelaktig agenda. Egentligen är det slående hur pass lite som historisk gestaltning, kulturarv och och historia i allmänhet har utnyttjats som ideologiska vapen. När SD kom in i riksdagen väntade jag mig ett fullskaligt krig de här frågorna, men efter att dammet lade sig efter folkmusikdebaclet i höstas har det ju varit ganska tyst.
    Svaret står nog att finna i det icke-existerande och som bäst tafatta intresset för historia och kulturarv i det här landet. Sverige intar ju en näst intill unik position bland världens länder i det att vi har “avskaffat” historian, inte på något annat håll i världen torde det förflutna spela en så oviktig och undanskymd roll som här. Att anspela på fornstora dagar (före 1950) är helt enkelt inte fruktbar mark för någon demagog som vill piska upp stämningarna och rycka med sig svenskarna – argument som innehåller vikingar, Kalle Dussin, folkdans osv betraktas som kufiska och faller platt till marken.

  2. Adam says:

    Ja, vi får se hur det hela utvecklas framöver. Jag tror att det överlag handlar om saker som tar väldigt lång tid på sig, innan man ser “resultatet”, och en förändring av något så till synes fast som historien och kulturarvet sker ju inte över en natt eller en mandatperiod. Det handlar snarare om attitydförändringar, saker som först märks endast som omformuleringar och ändrade intressen…. Att vi har en unik position i att ha avskaffat historien tror jag inte riktigt stämmer, staten har väldigt mycket att säga till om när det gäller kulturarvet, och skyddet mot t.ex. fornminnen är väldigt starkt jämfört med många andra länder. Hembygdsföreningar lever och frodas och så vidare. Däremot så är just tanken på en avskaffad historia något som gärna anspelas för att piska upp en debatt om svenskhet och Svensk Historia. För hemska tanke om den Svenska Historien undanskuffas till förmån för andra kulturers historia.