Det var det där med rekonstruktioner…

Jag funderar ibland på det här med rekonstruktioner, gärna i museala sammanhang. Jag tycker det är intressant att se både på hur museer och enskilda personer väljer att göra med sina rekonstruktioner. Hur de tillverkar och använder dem. Något som jag tycker är väldigt intressant är att se hur Historiska museet har valt att göra med vissa plagg i sin nya utställning “Sveriges Historia“. Först ut har vi rekonstruktionen av “drottning Margaretas gyllene kjortel”

Vi som kan vår textilhistoria någorlunda vet att det förekommer vissa fel här. Originalet är inte tryckt, vilket jag kan tycka är ett väldigt grovt fel att göra. Jag utgår från att SHM vet detta, men likväl väljer man att ställa ut en klänning i ett tryckt bomullstyg. Tekniken är fel, materialet är fel, fallet och utseendet är fel. Det som möjligtvis stämmer är mönstret, storleken och skärningen. Det kan tyckas som en petitess att gnälla på så här så saker, men satt i ett större sammanhang så visar det på något som håller på att förändras i museivärlden.

I takt med postmodernismen framfart samt industristaten och nationalstatens död så har Museet varit i en viss gungning. Ett från-ovan-narrativ om Historien fungerar inte längre. Museerna hamnar i en viss kris och försöker finna sig själva och sin roll i ett allt mer differentierat och globalt samhälle. Idag skapar folk sina egna historier i form av reenactment, lajv, datorspel, internet och andra föreställda gemenskaper. Sammanhangen bygger på andra saker än en gemensam Historia, som Museet dikterat de senaste 150 åren. Vad har då detta med en smått dålig rekonstruktion av en klänning på Historiska att göra? Svaret ligger i Museets största och sista trumfkort: Tinget.

Museet äger en funktion att bevara vårt materiella kultur, äga den “äkta varan” och utifrån detta berätta om hur allt hänger samman. Autencitet, proveniens, fakta och äkthet har varit ledord för museerna. “Drottning Margaretas gyllene kjortel” visar på ett tydligt och öppet steg bort från det här, Tinget är inte längre intressant, åtminstone inte dess äkthet. Istället skapas historien utifrån föremål som enligt ett äldre tankesätt skulle vara fiktiva.

-”Men” säger den vaksamme -”är det inte så att museer ibland måste kompromissa i rekonstruktioner för att man inte har kunskap, möjlighet eller pengar att göra som man vill?” Och visst är det så, kompromisser förekommer alltid, på många olika plan. Men här har SHM gjort något annat. Ett statligt centralmuseum visar att det är okej att kliva bort från “originalföremålet” och skapa ett narrativ utifrån andra premisser. Tolkningsföreträdet är släppt.

Utöver denna kritiska, något högt svävande utläggning så tycker jag att det är ofint mot sina besökare att göra på detta sätt. Har man inte högre tankar om sina besökare? Är tanken att det näst bästa duger åt besökarna? Att de ändå inte förstår skillnaden? Att de blir glada bara de får se något som blänker i guld? Det fanns också ett par stövlar som skulle vara kopior av kragstövlar från 1600-talet. Jag har inte kollat närmare, eftersom de stod i en monter, men jag tycker mig se maskinstickningar och gummisula…

 

Jag är kanske hård mot SHM, det kanske finns väldigt vettiga anledningar till varför man har valt att göra på detta vis.  Men vad innebär detta i ett längre perspektiv?

För den som vill ha vidare läsning så rekomenderas Danse macabre i musernas hus: Om museernas roll och villkor idag och  Drömsamhällets kulturarv – en allvarsam lek, båda av Kerstin Smeds, två artiklar som har inspirerat mycket.

This entry was posted in Museologi and tagged , . Bookmark the permalink.

7 Responses to Det var det där med rekonstruktioner…

  1. Anders L says:

    Det skiljer stort mellan olika museum och jag anser att rekonstruktion är rekonstruktion. Det finns såklart rimliga gränser men visst kan SHM bättre än så här. Jag har bara en sak att säga när det gäller detta och museum och det är pengar, pengar och pengar. Det finns inga pengar att göra bra rekonstruktioner och har man inte råd kan man istället kalla det för något annat. Att tingen tjänar en funktion för att ge en historisk känsla snarare en en perfekt återgivelse.

  2. Adam says:

    Om jag har förstått det hela rätt så har SHM faktiskt en vettig rekonstruktion av klänningen, eventuellt vävd i Borås. Jag ska inte svära på det, men jag tror att det gjordes två, en till Danmark som tack/förlåt, och en till SHM. Denna ska då vara utlånad och den tryckta klänningen är där istället… Hur eller hur så hade ett stort foto av originalet varit bättre än detta…

  3. Den vävda rekonstruktionen är vävd på Väfskolan i Borås, och på textilmuseet i Borås finns det en provbit. Högskolan har också någon meter provbit.

    Christina Rinaldo som lede arbetet och vävde stora delar av tyget har berättat att det krävdes två personer för vävningen en som skyttlade och en som såg till att skälet var rent. Så kostsamt är bara förnamnet på denna rekonstruktion.

    Jag studerade på Väfskolan 2003 -2006, och har därför haft förmånen att få handskas med ett antal av dom rekonstruktioner som vävts upp där.

  4. Linnea Larsson says:

    Hej Adam!
    Det var onekligen ett tag sen man träffa på dig i Humhusets korridorer i Umeå eller på Musums styrelsemöten. Här satt jag och sökte “volontärer på museer” och högst upp hamnar ditt intressanta inlägg i debatten. Såg att du, precis som jag, kämpar med en d-uppsats och i det syftet undrar jag nu över Kerstins Smeds artikel “Danse macabre i museernas hus” som du nämner ovan – var hittar man den?

    Kul att hitta hit!
    /Linnea Larsson

  5. Adam says:

    Aha, där ser man. Kul med förstahandinformation! Det hade varit mycket kul att se bilder från själva vävarbetet =) Härligt att hinna gå på Väfskolan innan den sista skytteln gick, det måste ha varit en upplevelse

  6. Adam says:

    Hallå Linnea!

    Var i landet finns du? Är du kvar i Umeå och kör på museologi D eller? Vad handlar uppsatsen om? Kerstins artikel finns i Nordisk museologi, 2004:1, länken blir http://www.nordiskmuseologi.org/Gamle%20numre/NM_mat%201-2004.pdf

  7. Linnea Larsson says:

    Jo eller nja, jag bor i Skellefteå men pluggar etnologi D i Umeå. Min uppsats handlar om arbetslivsmuseer, de som är engagerade i arbetet ideellt eller avlönat och arbetslivsmuseernas roll. Om jag ska vara ärlig så är allt lite luddigt fortfarande så här knappa fyra veckor innan inlämning :S Men roligt fältarbete med intervjuer med engagerade och intresserade människor!

    Tack för länken!