Vävredskap idag

Ibland funderar jag på redskap och tekniker, ganska ofta till och med. Häromdagen hittade jag en inventarium från en klädesfabrik i Nyköping, daterat 1753. Det var på över trettio sidor och dom tog i äkta 1700-tals anda upp allt, från limgrytor till trasiga obrukbara ullkorgar. Mumma för en textilhistoriker. Alla dessa namn och redskap som passerar ens ögon, spår av en professionell, rationell och storskalig produktion. Man blir ju lite knäsvag.

Idag tycker jag det är ganska fattigt på redskapsfronten när det kommer till vävning, och visst är det så att mycket går att göra med en ordinär varpa och en trissvävstol med några skaft och trampor. Enkelt är bra, då hamnar fokuset andra saker än att bemästra redskapen och tekniken. Men jag får ändå en märklig känsla när jag kollar runt på nätet. Det hela grundar sig nog i att jag och Sara inför återkomsten till Uppsala behövde lösa varpningsfrågan. Jag kollade runt på nätet och hittade en del olika lösningar som inte involverar en överdimensionerad varpa som tar lika mycket plats som ett kylskåp även i ihopfällt läge. Eftersom vi bor i tegelhus så är den gamla klassiska lösningen att sätta pinnar i husets fasad och varpa längs dem inte speciellt tilltalande, även om det verkar vara någon sådan lösning ovan nämnda Nyköpingsfabrik verkar ägna sig åt.

Sektionsvarpbom då? Denna tillsats som jag aldrig stött på i levande livet. Testade att googla det och visst fick jag lite träffar (593 st). Glimåkra säljer sådana, det finns också att köpa från Finland. Men är det någon som använder som? Gamla utgångna Blocket-annonser tyder på det. Testar att googla på den engelska motsvarigheter, 33 200 träffar. Visst finns det fler vävare i världen som pratar engelska en svenska, så siffrorna säger kanske inte så mycket. Men det är till engelska och amerikanska sidor man får rikta blicken för att lära sig  något om sektionsvarpning, för att inte tala om Youtube, denna aldrig sinande källa till kunskap. Efter att ha kollat på filmer och läst bloggar så måste jag säga att jag är ganska nyfiken på sektionsvarpning. Det verkar fylla vissa syften och det vore kul att kunna. Kolla klippet nedan

Det verkar ganska kul att kunna dra på ohemula mängder varp utan några platskrävande redskap. Och att kunna göra det själv dessutom. Sen har ju var lösning sina för- och- nackdelar såklart, det kommer man aldrig undan. För en ordentlig genomgång av dessa rekomenderas Laura Fry’s blogg, där hon skriver en hel del om redskap och dess användning. Laura Fry solvar dessutom 700 solv i timmen, vilket får anses som ganska imponerande.

Kollar man sedan vidare på utländska hemsidor så hittar man en helt annan vävkultur. Vad sägs om nytillverkade jaquardvävstolar? Eller varför inte en småskalig men helautomatisk vävmaskin? Eller kanske en 32-skafts monstervävstol som lyfter hela bakdelen vid varje trampning? Som dessutom kommer med en uppsättning hålkort. Vävningen verkar har något av en annan utveckling i vissa andra länder och jag blir så nyfiken på varför och vad det innebär. Avund kan jag inte påstå att jag känner, men nyfikenhet och självklart en vilja att testa.

Nåväl, ibland slår slumpen till när man minst anar det. Så en bättre begagnad sektionsvarpbom av märket Louët ligger nu i förrådet i väntan på att det ska bli möjligt att sätta upp den stora vävstolen som sektionsvarpbommen passar till. Nu ligger ryckverk och automatisk frammatning av varp på plats ett och två över saker jag vill införskaffa och dom borde inte vara för svåra att bygga själv…

Och hur varpar vi nu då? Jag fulslöjdade en rätvarpa av rundstav och 45×70 mm furu. Rent tekniskt sett kan jag varpa över 30 meter på den, så den fyller syftet just nu. Och den får plats under sängen. 

This entry was posted in Textil, Vävning and tagged , , . Bookmark the permalink.