Åtminstone nio olika projekt har jag fotat, men det är ju möjligt att jag tar med något annat mindre också om andan faller på. Så om vi säger att jag lägger ut ett inlägg med högst två veckors mellanrum så ska jag klara av alla nu under sommaren med start i nästa inlägg. Vet inte jag vågar lova ett inlägg i veckan även om det vore kul.

Vad som händer i övrigt:

*Jag håller sakta men säkert på att avsluta mitt år på Sätergläntan. Jag lämnar några veckor tidigare än de andra, men som tur var så gick det att kombinera jobb och skola.

*Jag har börjat jobba på Eketorp igen och är kvar här till början av september.

*Till hösten har jag sökt magisterkursen i textilvetenskap i Uppsala, ser fram emot den mustiga uppsatsen på 30 hp

*Återigen har jag gett mig f*n på att ta tag i träslöjdandet under sommaren. Vi får se om det blir mer än ett fulslöjdat härvträ i sommar.

Nästa vecka: Linspinning och tryckta buldanmattor

På en antik- och samlarmässa i Mora under försommaren låg den och väntade på mig och för en mindre summa pengar blev en handsydd linneskjorta i gott skick min. Någon närmare anays kunde jag inte göra på platsen, men strunt samma när man står inför ett originalplagg. Nu har jag hunnit kolla lite närmare på den och har dessutom kofererat med kunniga och glada människor på Sätergläntan. Det jag kommit fram till vill jag gärna presentera här.

Det rör sig om en enklare arbetsskjorta, troligen från 1800-talets första hälft, maen kan tänka sig att en dalkarl som gick och svettades i denna skjorta medan kan kanske hämtade timmer i skogen. Oavsett vem som använde den och när så är den inte speciellt mycket använd, eller åtminstone väldigt varsamt. Den är i väldigt fint skick och även om den säkert är välanvänd så är den inte lappad eller lagad någonstans. Men den är som sagt väldigt enkel, vilket jag tycker gör den så intressant. Bort med alla manschetter, vitbroderier, nuggor, monogram och jävelskap och fram med blaggarn och skarvar!

Tygen

Så gott som allt tyg i skjortan ser ut att vara ett och samma stycke, sånär som på det tyg som utgör de fyra små förstärkningslapparna på axlarna. Det senare presenteras senare, medan det förra kommer här: Tyget i bål, krage, ärmspjäll, förslag och ärmar är ett hellinne i tuskaft, med fint lin i varpen och blaggarn i inslaget. Varpgarnet är tunnare än inslaget och har en varptäthet på ca 15 trådar per centimeter medan inslaget ligger på ca 10 trådar per centimeter. I inslaget finns mycket skräp kvar från beredningen och även om tyget än idag håller ihop väldigt bra så har det antagligen varit både bastantare och rivigare på den tiden det begav sig. Som rent tygsnusk finns här en närbild fotad med telefon genom lupp. Rutan är ungefär 1×1 cm.

Vådbredden på tyget är ca 70 cm vilket antagligen är resultatet av en skedbredd på 1 1/4 aln och stadkanter finns åtminstone i sidsömmarna, sedan bör det finns en stadkant + traskant i höger ärm och två stadkanter + två traskanter i vänster ärm. Till axelförstärkningar verkar ett finare tyg vara använt med en trådtäthet på ca 16 x 13 trådar per centimter. Det finns lite vävfel här och var i tyget men inget riktigt intressant, kanske kan en extrem närstudie visa hur tyget har varit utlagt, men det är inget jag orkar med nu…

Skärning och detaljer

Skjortan består av ett stycke som är vikt för att forma framstycke och ett bakstycke, stycket är en våd brett och ca 220 cm långt vilket ger en skjortlängd på ca 110 cm. Således saknas axelsöm. Ärmarna är ca 40 cm i diameter och ca 50 cm långa. Den vänstra ärmen är dock skarvad längs med ärmen  (Hej bockstensmannen) och består av ett stycke på 30 cm och ett på 10 cm. I varje armhåla finns ett ärmspjäll på ca 10 x 10 cm och på insidan av skjortan finns fyra små lappar på axlarna som fungerar som någon slags förstärkning. Framtill sitter ett förslag som knäpps på skjortans högra sida. Den lilla kragen är en dubbelvikt remsa ca 7 cm hög. Strax ovanför förslaget finns också ett par knapphål på kragen, kanske för ett band eller en dubbelknapp av något slag?

Så gott som alla delar på skjortan är trådrakt skurna, sånär som på halshålet som är lite format, även det kanske bara rör sig om en centimeter i höjdled. Fram och bakstycket har små rynkningar mot kragen, en mitt bak och en på var sida om knapparna till förslaget. Ärmarna har en ganska rolig konstruktion eftersom de är tillverkade av ett rakt stycke, men smalnar av mot handleden. Denna avsmalning är helt enkelt gjord genom att tyget är invikt och nedsytt som väldigt stora sömsmåner. Varför göra saker krånligare än vad de är?

De längsgående sömmarna i sidan är sydda med efterstygn medan resten är sydda med en fällsöm för att skydda traskanter. Sömnaden är väl inte speciellt fantastiskt åt något håll, utan ser ut att fylla sin funktion utan att direkt imponera i stygntäthet eller rakhet.

Kort och gott en rejäl arbetsskjorta som kanske skulle kunna vara intressant för alla intresserade av 1800-talets folkliga mode. Önskas fler detaljbilder eller uppgifter så är det bara att säga till. Själv ska jag förhoppningsvis snart lägga ut ett egenvävt tyg på blekning för att sy en ny skjorta, med något bättre halsmått än denna.

Hoppas ni får ett gott nytt år, fyllt med roligt och inspirerande hantverk?

Även om de vid en första anblick kan låta väldigt lika så skiljer de sig något åt. Den textilvetenskapliga tar upp ett antal renässansdräkter som tillverkades till Allmänna Konst- och Industriutställningen år 1897. Jag har försökt svara på frågor om vad som tillverkades och hur det tillverkades samt hur besökare och ansvariga uppfattade dräkterna. Sammanfattnings kan vi säga att dräkterna uppfattades som ett trevligt inslag, men att inga större mödor hade lagts ner för att göra dräkterna enligt historiska tekniker… Mer om denna uppsats senare, då jag fortfarande väntar på att den ska publiceras på nätet.

Den andra uppsatsen handlar om de inneboende funktionerna och betydelserna av att bära historiska kläder som museipedagog. Även om det fortfarande idag ses som något ganska mysigt och pittoreskt så vill jag mena att dräkterna har både större funktion och potential än så. Jag har dels undersökt dräkter ur ett kommunikationsperspektiv, dels ur ett performance- perspektiv. På det hela taget är jag nöjd med uppsatsen och den finns att läsa uppsatsen här

För tillfället är jag på Eketorp på södra Öland. Livet går sin gilla gång, dagarna fylls av spinning, bågskytte, brödbakning och så vidare. Mer om detta kommer kanske senare. Detta får räcka för stunden.

Sammanfattande diskussion

Ett välbehövligt, pittoreskt element i gatulivet. Orden kan sammanfatta den samlade synen på dräkterna i renässansstaden Stockholm som byggdes upp till 1897 års Allmänna konst- och industriutställning. Utifrån den information de undersökta källorna ger så utgjorde dräkterna en krydda, ett tillskott, en faktor som gjorde illusionen om att befinna sig på 1500-talet verkligare. Just illusionen verkar ha varit det viktiga, vilken märks genom det faktum att husen var byggda i gips och dessutom i förminskad skala. Detta tycks inte ha stört besökarna nämnvärt, fram träder istället världen av en häpnadsväckande upplevelse, lika verklig som husen själva. Dräkterna framställs som ett trevligt moment i gatulivet och beskrivs som färgstarka och vackra. Allt som oftast beskrivs de med ord som, medeltidsdräkt, 1500-talsdräkt och liknande. Även om benämningarna inte visar att det handlar om nysydda dräkter så ska vi notera att många museer än idag pratar om sina nysydda dräkter så som medeltidskläder, sekelskifteskläder och så vidare. Om staden kan liknas vid en illusion så har även dräkterna varit tillverkade med kravet att verka som just illusioner. Den påfallande moderna sömnaden, med maskinsömmar och stålskenor visar att ingen ambition gjordes att efterlikna ett historiskt sömnadssätt. Beträffande snittet och profilen som dräkterna ger så är det utseendemässigt så pass likt det sena 1800-talets mode att det på vissa fotografier kan vara svårt att skilja besökare och renässansmänniskor åt, något som i första hand gäller kvinnornas dräkter. Detaljer så som pluderhosor, bårder på kjolar samt puffar på axlar och armbågar visar ändå att en viss historisk kunskap om dräkten fanns. Frågan om vem som bestämde dräkternas utseende är ännu inte fullt besvarad, men utifrån protokoll vet vi att det var arkitekten Fredrik Lilljekvists ansvar att ordna dräkterna.

I samband med utställningen fanns en stor mängd dräkter som uppvisar en mycket större bredd än vad som borde vara rimligt för en renässansstad. Knappt femtio kompletta dräkter har efter utställnings slut överförts till Skansens Klädkammare, huruvida detta är samtliga dräkter går i nuläget inte att säga. Förutom dräkterna finns ytterligare ett sjuttiotal poster med enstaka plagg eller dräktdelar. Tillsammans spänner de över fler hundra år, från medeltiden till 1700-talet, med ett fokus på 1500-tal. Troligt är att dräkterna föreställande 1500-talet har använts ute i staden, medan 1700-talsdräkter, herdinnedräkter och medeltidskläder har fungerat som rekvisita i någon av de teatrar som fanns inom området. De dräkter som finns föreställer 1500-tal representerar både kvinnor, män och barn. Männen gestaltar i stor utsträckning soldater men även rådsherrar och gycklare finns representerade. Kvinnornas ”yrken” framträder aldrig i samband med dräkterna i inventarielistan från Skansens Klädkammare. Vi vet dock av andra skriftliga källor och fotografier att de bland annat fungerade som serveringspersonal på de olika krogarna runt om i utställningen. Ett flertal av dräkterna är tillverkade i materialtyper som inte skulle användas under 1500-talet, till exempel filt, mollskinn och smerting. Vad gäller färger så uppvisar inventarielistan på Skansens klädkammare att dräkterna innehöll många färger, något som också bekräftas av skriftliga källor från utställningen. Återigen framträder bilden av att det var den färgstarka drömmen om vår forntid som prioriterades framför en historiskt förankrad representation

Från de ansvarigas sida lyser dräkterna med sin frånvaro, endast i ett protokoll som Allmänna konst- och industriutställningen förvaltningsutskott nämns de, och då i och med att Fredrik Lilljekvist tar på sig ansvaret för att köpa in dem. Inte heller husen nämns i några större ordalag i protokollen, istället är det frågor om kostnader och placering som är intressant. I samband med utställningen ger utskottet för ”Det gamla Stockholm” ut en historiebok om just Stockholm under Vasatiden. I denna syns tydligt att det intressanta, det nämnvärda, var gator, befästningsverk, mynt och arkitekturen. Källornas tystnad när det gäller ledningens syn på dräktern skall inte ses som ett misslyckande, utan som en antydan om hur man valde att hantera dräkterna. Medan stora resurser har lagts ner på staden och arkitekturen så har dräkterna troligen beställts färdigsydda från det tyska teaterkostymföretagrt Verch & Flothow. Detta skulle också kunna förklara de tyska stilelementen som finns i dräkterna.

Efter utställningens stängning hamnade dräkterna på Skansens Klädkammare där vissa av dem fortfarande finns kvar. De blev ett tillskott till den växande garderob av dräkter som behövdes för de återkommande vårfesterna som hölls på Skansen mellan 1893 till 1931. Även dessa dräkter vore intressant att undersöka, eftersom de är ett viktigt kapitel av Skansens barndom, men även en del av sekelskfitets nationella strömningar och formerandet av Sverige. Det är också möjligt att det är här vi kan placera grunden till den tradition som fortfarande lever kvar idag: att på våra museer använda nysydda historiska kläder.

Snart finns förhoppningsvis hela uppsatsen i en dator nära dig. 

(bild hämtad från Stockholmskällan)

Anledningen till att jag föll lite för den var att den inte är den vanligaste av modeller. Den är absolut inte helt unik heller. Det finns liknande nya att köpa, och går då ofta under namnet “Polanaise”. Vill minnas att Marta Hoffmann tar upp modellen i “Fra fiber till töj” men jag kommer inte exakt ihåg vad hon säger.

Hur som helst så finns det två fiffiga funktioner med denna spinnrock. Dels har den tre spolar och två spolställ vilket underlättar om man vill göra tvåtrådigt eller om man tycker det är tråkigt att tömma spolen stup i kvarten. Detta uppskattas.

Fiffig detalj nummer två är att de två vågräta och gängade käpparna som gör att man kan justera hjulet. På spinnrocken i Uppsala har hjulet slagit sig något vilket gör att drivtråden lägger sig längs ena kanten på hjulet och ibland hoppar över. På denna rock kan man helt sonika justera hjulets riktning så att tråden går jämnt och fint på spolen.

Jag glömde tyvärr att ta med bra ull från Uppsala, så jag fick testköra med lite tråk-ull från Ullcentrum i Kalmar. Trots att det mer liknade damm än ull så blev ett hekto tvåtrådigt garn av hyffsat kvalté producerat ganska snabbt, vilket nu är förfärdigat till en halsduk av min kära mor.

Vi som kan vår textilhistoria någorlunda vet att det förekommer vissa fel här. Originalet är inte tryckt, vilket jag kan tycka är ett väldigt grovt fel att göra. Jag utgår från att SHM vet detta, men likväl väljer man att ställa ut en klänning i ett tryckt bomullstyg. Tekniken är fel, materialet är fel, fallet och utseendet är fel. Det som möjligtvis stämmer är mönstret, storleken och skärningen. Det kan tyckas som en petitess att gnälla på så här så saker, men satt i ett större sammanhang så visar det på något som håller på att förändras i museivärlden.

I takt med postmodernismen framfart samt industristaten och nationalstatens död så har Museet varit i en viss gungning. Ett från-ovan-narrativ om Historien fungerar inte längre. Museerna hamnar i en viss kris och försöker finna sig själva och sin roll i ett allt mer differentierat och globalt samhälle. Idag skapar folk sina egna historier i form av reenactment, lajv, datorspel, internet och andra föreställda gemenskaper. Sammanhangen bygger på andra saker än en gemensam Historia, som Museet dikterat de senaste 150 åren. Vad har då detta med en smått dålig rekonstruktion av en klänning på Historiska att göra? Svaret ligger i Museets största och sista trumfkort: Tinget.

Museet äger en funktion att bevara vårt materiella kultur, äga den “äkta varan” och utifrån detta berätta om hur allt hänger samman. Autencitet, proveniens, fakta och äkthet har varit ledord för museerna. “Drottning Margaretas gyllene kjortel” visar på ett tydligt och öppet steg bort från det här, Tinget är inte längre intressant, åtminstone inte dess äkthet. Istället skapas historien utifrån föremål som enligt ett äldre tankesätt skulle vara fiktiva.

-”Men” säger den vaksamme -”är det inte så att museer ibland måste kompromissa i rekonstruktioner för att man inte har kunskap, möjlighet eller pengar att göra som man vill?” Och visst är det så, kompromisser förekommer alltid, på många olika plan. Men här har SHM gjort något annat. Ett statligt centralmuseum visar att det är okej att kliva bort från “originalföremålet” och skapa ett narrativ utifrån andra premisser. Tolkningsföreträdet är släppt.

Utöver denna kritiska, något högt svävande utläggning så tycker jag att det är ofint mot sina besökare att göra på detta sätt. Har man inte högre tankar om sina besökare? Är tanken att det näst bästa duger åt besökarna? Att de ändå inte förstår skillnaden? Att de blir glada bara de får se något som blänker i guld? Det fanns också ett par stövlar som skulle vara kopior av kragstövlar från 1600-talet. Jag har inte kollat närmare, eftersom de stod i en monter, men jag tycker mig se maskinstickningar och gummisula…

Jag är kanske hård mot SHM, det kanske finns väldigt vettiga anledningar till varför man har valt att göra på detta vis.  Men vad innebär detta i ett längre perspektiv?

För den som vill ha vidare läsning så rekomenderas Danse macabre i musernas hus: Om museernas roll och villkor idag och  Drömsamhällets kulturarv – en allvarsam lek, båda av Kerstin Smeds, två artiklar som har inspirerat mycket.

Starka rörelser är på gång i hela Europa och främlingsfientliga partier finns i flera länders regeringar, däribland i Sveriges. Debatterna går stundvis höga kring etnicitet, kultur, traditioner och historia. Det blir allt viktigare att definiera människor som “vi” och “dom”, ur ett nationellt eller etiskt-kulturellt perspektiv. Debatten har bland annat hanterat Jimmie Åkessons bärande av bygdedräkt vid riksdagens öppnande och folkmusikens nationalitet. Flera mothugg har gjort från andra personer som är intresserade av något av de ämnen som har blivit föremål för förhandling, framförallt var det väldigt mycket debatt runt folkmusiken för ett par veckor sedan.

Som varande intresserad av återskapande av historia i alla möjliga upptänkliga former så blir jag givetvis nyfiken på hur reenactmentsvärlden används i detta. För mycket av den hobbyn går ju ut på att gestalta en viss kultur och en viss tid. Det hela ligger inte så långt från många museers verksamhet, men till skillnad från (de statliga) museerna så styrs inte en hobby eller folkrörelse av lagar och statliga riktlinjer. Våra museer ska arbeta för och emot vissa saker, mål uppsatta av regering och riksdag. Vissa saker ska tas upp till debatt, perspektiv ska ges och en strävan efter mångfald i representationer ska alltid finnas närvarande hos ett museum. Detta gäller till stor del inte den stora skara människor som sysslar med förmedling av historien på frivillig-basis. Frågan är om de då kan ha ett ansvar?

Generellt sett tycker jag att man inte ska säga att rörelsen som sådan har ett ansvar, just eftersom det är en frivillig hobby och om man råkar vara intresserad av reenactment kan ingen tvinga på en vissa åsikter eller en viss politik. Däremot tror jag det är viktigt för många av oss som sysslar med återskapande i en eller annan form att  fundera över just representation och våga stå för en dynamisk syn på kultur. Ett fält som ofta blivit kopplat till främlingsfientlighet är vikingatiden och  dess tänkta kultur. Som ett slagträ eller en hävstång kan vikingareenactors här användas i andra syften än vad de själva menat. Ett exempel på detta återfinns hos Svenskarnas Parti och deras besök på Fotevikens Museum i somras, där marknadsknallar och, misstänker jag i alla fall, även en hel del reenactors  får stå representanter för något de kanske inte vill vara. Ett citat från en deltagare under besöket skriver:

“Med en hel by bestående av autentiska vikingatida hus och etniska svenskar och nordbor från övriga norra Europa på besök ger detta ett tydligt avbräck från den annars så förfallna moderna mångkulturella nation vi lever i idag. Leende svenskar som intresserat tar del av vårt historiska kulturarv, lintottar som lyckligt springer runt lekande kring ens fötter och vart man än vände sig såg man en del av det Sverige som inte längre finns kvar. Att komma direkt från Malmös misär, ghetton och känslan av att kvävas i ett svart hav av främlingar och sedan plötsligt knappt tjugo minuters bilfärd därifrån stå tillsammans med glada folkfränder och inte se en främling så lång ögat når… det är en känsla som ovilkårligen får en att ta ett djupare andetag och bara njuta av ögonblicket.”

I mina ögon låter det här ganska otrevligt, men inte allt för ovanligt när det gäller vikigatiden. Det vore intressant att se om samma tankar finns kring till exempel medeltida reenactment. Medeltiden har inte samma särställning som “nationell vagga” som vikingatiden åtnjuter, tvärtom så tycker åtminstone jag att medeltidsreenactment verkar väldigt internationellt, speciellt när det gäller inspiration till utrustning.

Andra områden som ligger nära skottlinjen skulle jag tro vara 1600-tals reenactment med allt vad det innebär av stormaktsvälde och krig. Vad jag vet är 1600-tals reenactmentet inte så stort i Sverige, så det är kanske inget vi får se debatt om framöver heller. 1800-talet däremot har delvis redan varit område för hetsig förhandling genom folkdräkter och folkmusik. Det finns en spirande gren för 1800-tals reenactment just nu verkar det som, något som också lätt kan tolkas eller “tas över” av främlingsfientliga krafter. Där finns redan en stark nationalromantisk ådra och jag tror det finns en risk att 1800-tals reenactment faller in i spår som vi körde på för hundra år sedan, men det lilla undantaget att vi kanske aldrig har varit uppe helt och hållet ur det spåret.

Vad vill jag då ha sagt med det här? Jag är inte riktigt säker på det själv. Det handlar mest om något jag funderat på ett tag. Men jag vill uppmana alla därute som sysslar med reenactment av något slag att vara lite vaksamma. Var vaksamma så att ni inte används i ett politiskt syfte som ni inte vill. Fundera på vad ni gör och vad ni kan göra. Och viktigast av allt, släpp inte taget om rätten att tolka och visa historien.

Detta och mycket annat återfinns som sagt i nyss nämnda bok. Vi struntade ganska mycket i det hela tyvärr, ska man vara så pass renlärig kulturhistoriker skulle det vara väldigt svårt att göra något överhuvudtaget, utan att vara rädd för att drabbas av pest, sjukdom, troll, död eller otur i kärlek….

Nåja, häromkvällen klipptes väven ner. Nu är lösa trådar fästade, tyget är tvättat och struket (litar tyvärr inte på mangeln i tvättstugan). Framöver ska det för min del bli en skjorta för medeltid/förhistoriska evenemang. Vad det blir utöver detta har jag inte riktigt bestämt mig för. Det står mellan medeltida brokor eller en enkel 1800-talsskjorta. Valet är mycket svårt. Jag har antagligen mycket mer användning av en skjorta, men att ha handvävda underkläder äger sin nördighetspoäng. Dessutom skulle jag nog hellre ha en randig skjorta. Hursomhelst, håll till godo med filmen, så återkommer jag med resultat i form av färdiga plagg!

Tillhagen, Carl-Herman. Vävskrock: Tro sed och sägen kring spånad och vävning. (Stockholm 1986)