Ja…. Jag går ju vävutbildning på Sätergläntan sedan september. Tack vare ett sporadiskt internet, en wordpress-app som inte riktigt vill fungera och så mycket roligt att göra så har bloggen helt enkelt blivit lidande. Jag tänkte försöka ändra på detta och skriva lite om de saker som jag har gjort och kommer göra under året på Sätergläntan
När det är tyst väldigt länge på denna blogg beror det ofta på att jag har haft mycket att göra i det riktiga livet. Så är även fallet denna gång och jag måste säga att jag känner mig intellektuellt mör efter de sista två terminerna. Vid något tillfälle bestämde jag mig för att läsa högre studietakt under två år för att kunna bli klar snabbare, eftersom CSN började gnälla. Sagt och gjort, så nu har jag läst en magisterkurs i musei- och kulturarvsvetenskap, samt c-kursen i textilvetenskap. Detta innebär också att det nu finns två uppsatser författade av mig för allmän läsning. Uppsatsen i textilvetenskap handlar om nysydda historiska kläder och uppsatsen i museivetenskap handlar om nysydda historiska kläder.
Även om de vid en första anblick kan låta väldigt lika så skiljer de sig något åt. Den textilvetenskapliga tar upp ett antal renässansdräkter som tillverkades till Allmänna Konst- och Industriutställningen år 1897. Jag har försökt svara på frågor om vad som tillverkades och hur det tillverkades samt hur besökare och ansvariga uppfattade dräkterna. Sammanfattnings kan vi säga att dräkterna uppfattades som ett trevligt inslag, men att inga större mödor hade lagts ner för att göra dräkterna enligt historiska tekniker… Mer om denna uppsats senare, då jag fortfarande väntar på att den ska publiceras på nätet.
Den andra uppsatsen handlar om de inneboende funktionerna och betydelserna av att bära historiska kläder som museipedagog. Även om det fortfarande idag ses som något ganska mysigt och pittoreskt så vill jag mena att dräkterna har både större funktion och potential än så. Jag har dels undersökt dräkter ur ett kommunikationsperspektiv, dels ur ett performance- perspektiv. På det hela taget är jag nöjd med uppsatsen och den finns att läsa uppsatsen här
För tillfället är jag på Eketorp på södra Öland. Livet går sin gilla gång, dagarna fylls av spinning, bågskytte, brödbakning och så vidare. Mer om detta kommer kanske senare. Detta får räcka för stunden.
Dramatisk titel, men här kommer den sammanfattande diskussionen från min kommande C-uppsats i textilvetenskap: ”Trowärdigt men vthan garantie” -En studie av de historiska dräkterna vid Allmänna Konst- och industriutställningen i Stockholm 1897
Sammanfattande diskussion
Ett välbehövligt, pittoreskt element i gatulivet. Orden kan sammanfatta den samlade synen på dräkterna i renässansstaden Stockholm som byggdes upp till 1897 års Allmänna konst- och industriutställning. Utifrån den information de undersökta källorna ger så utgjorde dräkterna en krydda, ett tillskott, en faktor som gjorde illusionen om att befinna sig på 1500-talet verkligare. Just illusionen verkar ha varit det viktiga, vilken märks genom det faktum att husen var byggda i gips och dessutom i förminskad skala. Detta tycks inte ha stört besökarna nämnvärt, fram träder istället världen av en häpnadsväckande upplevelse, lika verklig som husen själva. Dräkterna framställs som ett trevligt moment i gatulivet och beskrivs som färgstarka och vackra. Allt som oftast beskrivs de med ord som, medeltidsdräkt, 1500-talsdräkt och liknande. Även om benämningarna inte visar att det handlar om nysydda dräkter så ska vi notera att många museer än idag pratar om sina nysydda dräkter så som medeltidskläder, sekelskifteskläder och så vidare. Om staden kan liknas vid en illusion så har även dräkterna varit tillverkade med kravet att verka som just illusioner. Den påfallande moderna sömnaden, med maskinsömmar och stålskenor visar att ingen ambition gjordes att efterlikna ett historiskt sömnadssätt. Beträffande snittet och profilen som dräkterna ger så är det utseendemässigt så pass likt det sena 1800-talets mode att det på vissa fotografier kan vara svårt att skilja besökare och renässansmänniskor åt, något som i första hand gäller kvinnornas dräkter. Detaljer så som pluderhosor, bårder på kjolar samt puffar på axlar och armbågar visar ändå att en viss historisk kunskap om dräkten fanns. Frågan om vem som bestämde dräkternas utseende är ännu inte fullt besvarad, men utifrån protokoll vet vi att det var arkitekten Fredrik Lilljekvists ansvar att ordna dräkterna.
I samband med utställningen fanns en stor mängd dräkter som uppvisar en mycket större bredd än vad som borde vara rimligt för en renässansstad. Knappt femtio kompletta dräkter har efter utställnings slut överförts till Skansens Klädkammare, huruvida detta är samtliga dräkter går i nuläget inte att säga. Förutom dräkterna finns ytterligare ett sjuttiotal poster med enstaka plagg eller dräktdelar. Tillsammans spänner de över fler hundra år, från medeltiden till 1700-talet, med ett fokus på 1500-tal. Troligt är att dräkterna föreställande 1500-talet har använts ute i staden, medan 1700-talsdräkter, herdinnedräkter och medeltidskläder har fungerat som rekvisita i någon av de teatrar som fanns inom området. De dräkter som finns föreställer 1500-tal representerar både kvinnor, män och barn. Männen gestaltar i stor utsträckning soldater men även rådsherrar och gycklare finns representerade. Kvinnornas ”yrken” framträder aldrig i samband med dräkterna i inventarielistan från Skansens Klädkammare. Vi vet dock av andra skriftliga källor och fotografier att de bland annat fungerade som serveringspersonal på de olika krogarna runt om i utställningen. Ett flertal av dräkterna är tillverkade i materialtyper som inte skulle användas under 1500-talet, till exempel filt, mollskinn och smerting. Vad gäller färger så uppvisar inventarielistan på Skansens klädkammare att dräkterna innehöll många färger, något som också bekräftas av skriftliga källor från utställningen. Återigen framträder bilden av att det var den färgstarka drömmen om vår forntid som prioriterades framför en historiskt förankrad representation
Från de ansvarigas sida lyser dräkterna med sin frånvaro, endast i ett protokoll som Allmänna konst- och industriutställningen förvaltningsutskott nämns de, och då i och med att Fredrik Lilljekvist tar på sig ansvaret för att köpa in dem. Inte heller husen nämns i några större ordalag i protokollen, istället är det frågor om kostnader och placering som är intressant. I samband med utställningen ger utskottet för ”Det gamla Stockholm” ut en historiebok om just Stockholm under Vasatiden. I denna syns tydligt att det intressanta, det nämnvärda, var gator, befästningsverk, mynt och arkitekturen. Källornas tystnad när det gäller ledningens syn på dräktern skall inte ses som ett misslyckande, utan som en antydan om hur man valde att hantera dräkterna. Medan stora resurser har lagts ner på staden och arkitekturen så har dräkterna troligen beställts färdigsydda från det tyska teaterkostymföretagrt Verch & Flothow. Detta skulle också kunna förklara de tyska stilelementen som finns i dräkterna.
Efter utställningens stängning hamnade dräkterna på Skansens Klädkammare där vissa av dem fortfarande finns kvar. De blev ett tillskott till den växande garderob av dräkter som behövdes för de återkommande vårfesterna som hölls på Skansen mellan 1893 till 1931. Även dessa dräkter vore intressant att undersöka, eftersom de är ett viktigt kapitel av Skansens barndom, men även en del av sekelskfitets nationella strömningar och formerandet av Sverige. Det är också möjligt att det är här vi kan placera grunden till den tradition som fortfarande lever kvar idag: att på våra museer använda nysydda historiska kläder.
Snart finns förhoppningsvis hela uppsatsen i en dator nära dig. 
(bild hämtad från Stockholmskällan)
